Intervju med Joel Alme.

Ursprungligen pulicerad i Nöjesguiden 12 / 2009

Det tog Joel Alme nästan fem år att bli klar med sitt hyllade debutalbum A Master of Ceremonies. Två år senare har han förutom att spela in uppföljaren Waiting for the Bells, även hunnit gifta sig, blivit plastpappa och flyttat till Stockholm. Även om det senare har varit lite svårt att vänja sig vid.

– Jag är ju inget stort fan av Stockholm. Jag bävar för att gå inne i stan och är dessutom ganska asocial när jag är här. De kompisar jag har ringer jag kanske en gång varannan månad.

Kanske är det bristen på billig öl, de få femställena eller avstånden som gör att göteborgarna vanligtvis inte känner sig hemma i Stockholm. För Joel är det dock mycket enklare än så - det är helt enkelt inte ”hem”. Den plats där han har sin familj och sina vänner. Det är trots allt i Göteborg och på Brännö han har tillbringat hela sitt liv. Trots flytten skulle han helst av allt bara vilja åka tillbaka och börja jobba som hockeytränare. Hade det inte varit för att han träffade sitt livs kärlek så hade han antagligen bott kvar i Göteborg än idag.

Men sedan förra skivan kom ut har mycket hänt i Joels liv. Numera är han gift och bor i Björkhagen söder om Stockholm med sin fru och hennes fyraårige son.
– Vi hade planer på att flytta till Norrköping faktiskt. Det är ju en väldigt fin stad med många fina och gamla nerlagda industrier. Och så Kolmården såklart. Men det går ju inte, där kommer ju Markus Krunegård ifrån. Haha.

Att bo i Stockholm gjorde det också lite komplicerat när den nya skivan skulle spelas in. Den mesta tiden har tillbringats på tåg ner till Göteborg för att Joel skulle kunna fåhjälp av västkustens egen superproducent Mattias Glavå, samma producent som hjälpte honom att slutföra debutalbumet.
– Det var skitjobbigt att resa. Man önskar ibland att Mattias kunde vara singel så att han kunde åka upp hit och jobba istället. Men det går väldigt fort att spela in med honom. Han är ju ganska elak, mer en nej-sägare än en ja-sägare.
Behöver du det?
Ja det tror jag. Ibland vet jag helt enkelt inte vad som är bra eller dåligt. Mattias är bra på att säga till om sånt.

Albumet som Joel Alme och Mattias Glavå har jobbat på skulle från början heta Spanish Moss, men har nu fått namnet Waiting for the Bells efter den låt på skivan som Joel skrev inför sitt bröllop. En låt som handlar om att gå och vänta på kyrkklockor och det fina livet. Låten framförde han som en present på festen efter bröllopet. Det är en scen som är ganska lätt att föreställa sig när man lyssnar på de nya låtarna. Han låter fortfarande som den romantiska crooner han gjorde på förra skivan. Fast kanske med skillnaden att det känns som att han har upplevt ett och annat.  Trots att han är knappt 30 låter musiken lite äldre och lite gubbigare.
– På förra skivan var det mer indiepopkänsla, där det känns som att det lika gärna hade kunnat vara  samma person som spelade alla instrumenten. Den här gången känns det  mer som ett band som spelar, där jag står mitt inne i det. Musiken etsar sig framåt och inåt på nåt sätt.

Bandkänslan är något han ser fram emot att förmedla när det blir dags att åka ut och spela. Antagligen blir det även färre rockklyschor än innan.
– Det går inte att fejka att man är en alkis längre. Som jag gjorde ibland när jag gick av scenen och skällde på publiken.
– Men min dröm har alltid varit att stagediva under ballader. Bara för att chocka lite, för att det är så malplacerat.

Första singeln från skivan är den lätt souldansiga låten ”You will only get it once”. På under två minuter hinner Joel proppa in både några verser och refränger, och sjunga några smäktande rader om kärlek.
– Det är inte världens bästa låt egentligen, eller den bästa på skivan. Det är i princip bara ett enda långt bra intro. Men jag ville ha det lite som en femtiotalsskiva där låtarna är mer ”fort fort fort” så att man kan lyssna på dem igen och igen.

Vad vill du att människor ska känna när de lyssnar på skivan?
– Att det är som slutet på en film. Kanske början på en spaghetti-västern och slutet på Gökboet. Lite det där ödesmättade landskapet med dueller, och sedan det fina i slutet av Gökboet när de bryter sig ut.