Är spel pengar eller kultur?

Call of Duty 4: Modern Warfare 2.

Det är ju långt ifrån alltid som bevakningen av något står i relation till de pengar som föremålet av bevakningen omsätter. Men jag tänker mig ändå att utan någon slags undersökning kan man hävda att ju större biosuccé, desto fler artiklar och reportage. Ju mer storsäljande artist destro fler intervjuer som publiceras.

Det är därför det blir lite märkligt när världens största nöjesgenre ständigt behandlas som ett udda inslag i dags- och månadspress. Spelbranschen är med enorma marginaler den bransch som omsätter mest pengar, och trots att Avatar numera är världens mest inkomstbringande film står den sig knappast mot förra årets kassako inom spelvärlden, Call of Duty 4: Modern Warfare 2.

Numera är det mer regel än undantag att lägga minst samma summa det kostar att producera spelet till att marknadsföra det, och därför fortsätter de varje år att dra mer pengar än året innan. Så spelbolagen skiter ju givetvis i den bristande bevakningen. Hajpen blir tillräckligt stor utan en toppbetygsrecension i en “liten skittidning” som Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet.

Det är egentligen inte förrän nu som det blir ett etiskt problem för de få som sysslar med speljournalistik. När bevakningen inte har någon betydelse hamnar journalisten i ett underläge, och vill man få några ord om ett spel måste man gå med på spelföretagens villkor. Antingen tar man emot bjudresan till Los Angeles för att sitta i ett rum och prova en halvtimme av en utvald bana, eller så får man nöja sig med ett recensionsexemplar några dagar innan spelet kommer ut i handeln. Inget är att föredra.

Men det här är inget nytt. Precis som Sidbloggen skriver är det exakt samma problem för filmjournalistik. Men skillnaden är där att filmbolagen bryr sig om vad journalisterna säger, för filmbevakningen är en aktad journalistikgenre med stora recensentnamn. Det är kultur, och kultur är viktigt. Där någonstans ligger en kärna till problemet för speljournalistik.

När jag jobbade på P3 Populär var det stora problemet när vi tog upp tv-spel huruvida vi kunde kalla det för en kulturprodukt likt en artists skiva eller en regissörs film, eller om det var en kommersiell produkt då vi var tvungna att behandla det helt annorlunda. Är spel en leksak som görs för att tjäna pengar, eller ett kreativt verk producerat av människor med en tydlig vision?

Så länge vi inte tar speljournalistik på allvar, och ser det vi gör som mer än bara konsumentjournalistik, så kan vi aldrig kräva någonting av vad vi producerar för material. Och det måste vi, om så bara för att det är världens största nöjesbransch.

Missa inte att kolla in boken Fun Inc: Why Games are the 21st Century’s Most Serious Business av Tom Chatfield på temat.