Saknaden av Dollhouse.

Sista avsnittet av Dollhouse sändes nyss i USA, och trots att Joss Whedon bara fick två säsonger på sig var det sorgset att se det läggas ner. Epitaph 2 som det sista avsnittet kallades var dock ett överlag tillfredsställande avslut, och bra tankar om det kan ni läsa på io9 eller Alan Sepinwalls blogg. Här är några punkter varför jag kommer sakna Dollhouse:

• Karaktärsutvecklingen

Dollhouse led verkligen i början av sitt eget koncept, att man kan sätta in vilken personlighet som helst i ett tomt “skal” av en människa. Vilket gjorde att man aldrig riktigt lärde känna karaktärerna. Men mot slutet av första säsongen började allt förändras, och när jag kollade på sista avsnittet slog det mig hur mycket jag faktiskt bryr mig om dem.

• Tophers grymma oneliners

Topher var ofta ett avsnitts höjdpunkt, i all sin härliga nördighet och spydighet. Han fick alla de bästa kommentarerna, och sa ofta det man själv tänkte. Fast snyggare, bättre, roligare och mer popkulturellt. Exempel: “I am obsolete. This must be what old people feel like. And Blockbuster” eller “The human mind is like Van Halen. If you just pull out one piece and keep replacing it, it just degenerates”. Han gavs sedan ytterliggare en vacker dimension i relationen till Adelle och deras sakta växande mamma / son-relation. “Your job is waaay harder” gjorde mig faktiskt lite tårögd i deras sista scen tillsammans.

• Den mångsidiga Enver Gjokaj

Enver Gjokajs Victor var från början en ganska träig birollsfigur, men fick ta på sig några av de mest minnesvärda “personligheterna”. Hans version av Topher var en imponerande uppvisning av skådespeleri. För att inte glömma hur coolt det var att se honom som “tech-head” i sista avsnittet. Jag hoppas han dyker upp i en ny tv-serie snart.

• Alla de filosofiska frågeställningarna

Man måste bli ganska imponerad när man tänker på alla de etiska, moraliska och filosofiska frågeställningar Joss Whedon försökte få in i bara två säsonger. Varje avsnitt bröt man ner frågor om identitet, fri vilja, makt och riskerna med teknologi som vi inte har makt över. Såhär i efterhand känns det nästan som att varenda avsnitt följdes av något som malde i mitt huvud efteråt. Dollhouse var, trots det mörka framtidsscenariot, en hoppfull, feministisk och framför allt humanistisk tv-serie som sa något viktigt om människors fria vilja och lika värde.

• Välplanerade världsbyggandet

Precis som med alla andra av Joss Whedons tv-serier befolkades Dollhouse av riktiga människor i en riktig värld, som kändes, om inte sannolik, så iallafall genomtänkt. Alltifrån varenda persons bakgrundshistoria till de olika trådar som i slutändan nystas upp och avslöjar ett stort, vackert inslaget, paket. Visst, några logiska luckor fanns det, men kan vi inte bara skylla det på att det inte fanns tillräckligt med tv-tid för att fixa?

• Alan Tudyks fantastiska skildring av Alpha

Sist men absolut inte minst: Varje gång Alpha var med i en scen så ägde han den. ÄGDE. Jag tänker på Heath Ledgers tolkning av Jokern fast med skräddarsydd kostym. Det var både skrämmande och fascinerande att se Alpha varje gång och det är uppenbart nu att han fick en alldeles för liten roll än vad han borde ha fått.