Tidlösa filmer.

Ursprungligen publicerad i Cinema #01 / 2010

Allt som krävs är en sliten, gammal bil av märket DeLorean. Möjligtvis ett maskhål svävandes där ute i rymden. Tidsresor på film är alltid spännande och enkla, där man kan hoppa fram och tillbaka utan några större problem. Men i fysikens värld är det långt ifrån en självklarhet. Cinemas Niklas Alicki undersöker hur nära film och fysik egentligen ligger i tidsresornas värld.

– Do you believe in time travel?

När Donnie frågar den kaninklädda figuren Frank i filmen Donnie Darko var han kommer ifrån får både han och publiken ett märkligt svar tillbaka. Den kanske inte gör en redan konstig film enklare att förstå, men den får oss att ifrågasätta vår syn av tiden som något linjärt och självklart.

Tidsresor har alltid fascinerat och förvirrat på bioduken, men hur märkligt är det med tidsresor egentligen? En av få människor i Sverige som kan ge ett bra svar på det är Ulf Danielsson, professor vid teoretisk fysik vid Uppsala Universitet.

– I och med Einsteins relativitetsteori har vi fått en möjlighet att på ett mer eftertänksamt sätt fundera över konsekvenserna av tidsresor. Och vi har fått ganska klart för oss att resor bakåt i tiden är problematiska.

Några av de problem som kan uppstå är de så kallade tidsparadoxer som kan uppstå. En av de mest kända paradoxerna är något som ofta kallas för farfarsparadoxen. Den frågar sig vad som egentligen skulle hända om man kunde åka tillbaka i tiden och döda sin farfar.

– Då skulle man inte kunna födas och därmed inte kunna åka tillbaka i tiden till att börja med, säger Ulf. Allt skulle bli jätterörigt.

I Tillbaka till Framtiden handlar farfarsparadoxen inte fullt lika mycket om död, men när Marty McFly av misstag blir en del av ett trekantsdrama mellan hans föräldrar på 1950-talet så omöjliggörs helt plötsligt hans egen existens. Eftersom hans föräldrar då inte skulle bli ihop kan de inte få honom som barn. I förlängningen gör det även att han inte kan åka tillbaka i tiden till att börja med. I filmen hanterar man problemet med att alla hans föregående handlingar finns kvar, men att han långsamt suddas ut ur verkligheten. En dramaturgiskt tacksam effekt, men i fysikens värld en lite väl tacksam effekt.

Ytterligare ett problematiskt scenario är något som återfinns flitigt i Terminator-filmerna, kallat ursprungsparadooxen. Där skickas en robot tillbaka i tiden och i slutet av filmen hittar ett företag en hand av roboten. Med hjälp av den bygger de sedan den artificiella intelligens som tillslut blir Skynet, samma intelligens som bestämmer sig för att skicka tillbaka roboten i tiden.

– Det blir en cirkel där man inte riktigt vet var den här informationen egentligen kommer ifrån, säger Ulf. Vem är det som har kommit på det här egentligen?

Enligt Ulf Danielsson finns det två möjligheter att komma undan de problem man får med farfarsparadoxen och ursprungsparadoxen. Den första möjligheten är helt enkelt att man inte kan ändra något som hänt i det förflutna, hur mycket man än försöker.

– Precis som naturlagarna begränsar vad jag kan göra kanske det finns något som gör det omöjligt att ändra det förflutna. Även om jag vill flyga kan jag inte det oavsett hur mycket jag viftar på armarna, säger han.

I De 12 Apornas Arme försöker Bruce Willis desperat ändra den apokalyptiska framtid där bara 1 % av befolkningen har överlevt. Under filmens gång har han visioner av en barndom där han ser en man springa genom en flygplats för att tillslut ramla. I slutet av filmen får vi reda på att mannen är den vuxna Bruce Willis, fast i förklädnad. Barnet växer upp, ovetandes men förutbestämd att repetera historien utan en möjlighet att ändra sitt eget öde. En välanvänd premiss för tv-serier som Flash Forward och Lost, men en mardröm för teoretiska fysiker.

Men det finns även en annan möjlighet, som bland annat urforskas av förra årets Star Trek. Skurken Nero färdas med sitt rymdskepp tillbaka i tiden för att hämnas förstörelsen av hans hemplanet Romulus. Han lyckas förstöra Vulcan, en planet som finns kvar i den ursprungliga tidslinjen där tv-serierna och föregående filmer utspelar sig. Därmed skapar han en parallell verklighet.

– I samma ögonblick som jag kliver ur min tidsmaskin och kan påverka historien så skapar jag också en ny världshistoria. En som kommer löpa parallellt. Den gamla historien finns kvar, men jag skapar en ny i och med att jag kommer tillbaka, säger Ulf.

I Star Trek används den här utvägen kanske främst för att göra en film med yngre och hetare huvudrollsinnehavare än i den ursprungliga tv-serien, men det är också ett fullt tänkbart alternativ för att förhindra de typer av paradoxer som kan uppstå vid tidsresor bakåt i tiden.

Trots de här teoretiska lösningarna som finns för att lösa tidsparadoxer så är steget till att faktiskt åka tillbaka till framtiden i en DeLorean eller flyga ner i ett maskhål med sitt rymdskepp ljusår knepigare. De flesta fysiker är faktiskt överens om att det är näst intill omöjligt med det vi vet om universum idag.

– De paradoxer som uppkommer vid resor bakåt i tiden är så avskräckande att vi ser det som en princip vi faktiskt kan använda oss av för att utesluta teorier som skulle kunna tillåta det, säger Ulf.

Däremot ser han inga problem med att resa framåt i tiden, på det sättet som Einstein förutsåg i sin relativitetsteori för mer än 100 år sedan. Genom att resa nära ljusets hastighet förflyter tiden inuti rymdskeppet långsammare än tiden utanför, likt Charlton Hestons rymdskepp i Planet of the Apes som hamnar 2000 år framåt i tiden efter en 18 månaders resa. Att komma hem till sin egen tid skulle däremot vara ett stort problem.

Även om filmer om tidsresor sällan handlar om att skildra fysik på ett så korrekt sätt som möjligt så finns det vissa filmer som ändå hamnar ganska nära det vi idag vet om universum. Många fysiker verkar gilla Robert Zemeckis Contact, filmen efter astronomen Carl Sagans bok. För om tidsresor skulle vara möjliga skulle det troligtvis ske genom ett maskhål, till exempel ett sådant Jodie Foster färdas genom i filmen.

En helt vetenskapligt korrekt tidsresefilm har dock inte skapats än. Och när man tänker på de oändliga perspektiven en sådan film skulle behöva innehålla är det kanske inte så märkligt.

– Man skulle kunna göra en film där någon ger sig ut på en resa i ett rymdskepp och åker långt bort. När rymdskeppet kommer tillbaka upptäcker den här personen att det gått tusentals år hemma på jorden. En sån film skulle man kunna göra oklanderligt fysikaliskt, säger Ulf.

– Det skulle nog vara en helt ok film.